Är man verkligen vuxen när man fyllt 53? Eller, när är man gubbe?

Tittade på bilar tillsammans med min son häromdagen, en trevlig brun-beige Volvo tilldrog sig mitt intresse. Säger till sonen: Kolla, gott om plats, 170 hkr, automatlåda, tung och säker, perfekt eller hur? Varpå han svarar, en riktig gubbil men det passar ju dig farsan! Första reaktionen är förståss att titta efter en knallröd sportbil eller vad som helst som inte är brun-beigt och Volvo, man är väl ingen gubbe heller! Men sedan börjar jag fundera lite, jag är ju 53. Jag är både farfar och morfar. Dessutom sitter inte jeansen riktigt på samma sätt som förr på höften.

Så jag säger det väl då: Ja, jag är en gubbe. Vi kanske behöver lära oss acceptera våra åldrar. Kanske vi skall träffas och säga till varandra, hej, jag heter Anders och jag är en gubbe! Sedan kan vi tala ut om hur det känns. Jag tror jag kommer att säga att det känns ganska bra.

Vad är det då som är bra med att vara gubbe?

- Man kan köpa jeans med hög midja som sitter skönt
- Man börjar åtminstone i någon mån acceptera sina tillkortakommanden, jag kan inte byta torkarblad på bilen men jag duger ändå
- Drömmarna finns kvar och en del går att förverkliga, en dag skall jag köpa en MGB, en grön.
- Man har fattat att höjdpunkterna i livet inte nödvändigtvis behöver vara Kinesiska muren, Singapore eller VM-finalen det kan lika väl vara en kopp kaffe i köket med sin kära.
- Fredagsmiddag med ett par glas vin, en stund i soffan framför TV’n och sedan, "vakna nu och gå och lägg dig i sängen"
Det var nog härligt att vara 18, inte dumt att vara 25, riktigt bra att vara 40 men bäst hittills är nog ändå 53.

R-53