Skrattar du?
 
Tre av fyra ST-läsare tycker att Giffarnas affischkampanj antingen är läcker eller rolig. En affischkampanj med glimten i ögat säger de som anser sig kunna förstå reklam och reklamens budskap. Och då talar de om en kampanj oblygt upplöjd från patriarkatets mörkaste mylla och som har våld som ett bärande inslag.
 
Patrik Eriksson-Ohlsson som djävulen, Kalle Ståhl som Stålmannen, Andreas Hermansson som Herminator, Mattias Nylund som James Bond och nu Fredric Lundqvist som direkt plockad ur filmen Jägarna. Dessa unga mäns nypåtagna roller säger mycket om det mentala klimat som råder i vår region.
 
Genom Affischkampanjen synliggörs våra tillkortakommanden och de otäcka frågorna ”varför gör vi så här?” och ”varför är vi så här?” väcks. Vissa
vill på frågorna svara; för att vi har glimten i ögat.
 
Men i vår norrländska iver att imitera det som sker och utspelas söder om Dalälven lyser en annan verklighet igenom. Försöken att bli som ”de andra” och hänga på den annonstrend som funnits mellan klubbarna i huvudstaden ter sig patetisk. Hur hårt vi än försöker, undgår vi inte att göra misstag. Våra ansträngningar är på intet sätt övertygande och vårt beteende lämnar ett klumpigt, tafatt, och löjligt intryck.
 
Nu är inte allt av ondo. Kampanjen för trots allt något gott med sig. Affischerna med fotbollsspelare utrustade med vapen blir till en karikatyr av vårt eget beteende och de tvingar oss därigenom att undra vad den äkta varan egentligen är för något. Andreas Hermansson som Herminator har en anstrykning av satirisk parodi och vi hanterar det plumpa i kampanjen genom att skratta åt den, välja att se den med glimten i ögat.
 
Men det finns en god portion av bitterhet i våra skratt och leenden; fruktan kamouflerad till munterhet. Genom affischerna visas våra omedvetna vanor och bruk upp för oss i en slags skrattspegel. Och det goda med kampanjen är att vi tvingas att betrakta de norrländska sederna och bruken ironiskt för att slutligen komma att kritiskt distansera oss till våra egna liv och allt det omgärdande tröga.
 
Det goda med affischerna är sålunda att en av fyra håller sig för skratt.
En av fyra har kommit så långt att de, istället för att se all inskränkthet med en glimt i ögat, uppfattar det trötta och tårögda i att fortsätta presentera och tolka Norrland efter mentala scheman skapade av grova förenklingar och fördomar.  Det goda är att en av fyra vill se något annat, något som inte har sitt ursprung i testosteron tunga testiklar.
 
Det av ondo är att denna fjärdedel fortsätter att lysa med sin frånvaro på IP och på läktaren gapar stora hål.
 
Marvel