SUV, Så Utomordentligt Vulgärt!
 
Företeelsen att flytta på cirka två ton metall för att transportera 60-120 kilo människa är bär onekligen något vulgärt med sig i bagaget.
De annars så rationella och förnuftiga individer som
inte förstår eller ser det absurda i ekvationen borde straffskattas för dumhet, eller med ett mildare uttryck beslås med en intellektrelaterad omställnigsavgift.
 
Under den gångna veckan gick representanter för
näringslivet och fackföreningsrörelsen ut och varnade
för de eventuella konsekvenser som en straffskatt på stadsjeppar skulle kunna leda till; att den skulle riskera jobbet för 2.000 arbetare.
 
Vad de med andra ord gav uttryck för, var tanken om att fortsätta tillverka ett föremål som stör vår ekologiska utveckling och som bland annat bidrar till en klimatförändring med bortspolade samhällen och uttorkad odlingsmark som resultat.
Detta för att säkra arbetstillfällen i Sverige. Med skygglapparna på stympas helhetsbilden och de bieffekter som ändå tränger igenom och träffar näthinnan förnekas med dårens frenesi.
 
Men nu är det så oturligt ordnat att det ej endast är eliten i lobbygrupperna, denna gång representerad av cheferna i Volvos, Metalls och Industrifackets ledningar, som uppvisar en bristande intellektuell kapacitet.  Betydligt längre ner i värdekedjan ekar det tomt och tyst i de skrymslen där förståndet och förnuftet förmodligen en gång fanns. Och på våra gator blir stadsjeeparna ett allt vanligare inslag.
 
För visst är vi hellre snygga än förnuftiga om vi får möjlighet att välja? Visst vill vi gärna tro att den gyllenbruna solariehinnan signalerar en fräschhet och vitalitet och inte en sänder en tydlig signal om dumhet och bristande kunskap om den ultravioletta strålningens effekter. Och visst är det så att man upphöjd bakom ratten på ett ekipage på drygt två ton syns lite bättre och framförallt ser lite bättre ut. För inte är väl verkligheten så brutal att kolossens alla kilon endast skvallrar om en intellektuell viktlöshet.
 
Men, som Norman Mailer så klokt påpekar, ska vi inte döma människan efter hennes handlingar då de ofta härstammar ur ren desperation. I en tid där fogar spricker och bultar lossnar från det bygge som en gång stod för det trygga, stabila och ordnade griper desperationen krampaktigt tag i oroliga själar.
Patriarkatets uppluckring och kärnfamiljens försvagande ställning förvirrar. Vad skall vi göra med all överbliven maskulinitet och de omoderna, men invanda, rollerna? Kanske finns lösningen i att pressa in dem i valfri SUV, ta en söndagstur och drömma om den gamla goda
tiden.
 
Marvel